And you can't fight the tears that ain't coming.

Hemma igen, tyvärr.

Jag har ingen motivation till jobbet i veckan,
ingen motivation till något alls faktiskt.
Sommaren suger när alla jobbar på varsitt håll
och det är svårt att finna tid till att ses.
Det är nästan så att jag längtar tills skolan börjar igen,
just för att få ha alla jag vill här hos mig,
för att få slippa sakna världen och känna mig ensam.

Ojoj, deppigt cizsi, verkligen.
Nu är det eeegentligen inte det jag vill förmedla,
bara att livet är hårdare utan de man värdesätter högst.
Men som sagt, jag ser framemot varje planerad tid med
de som orkar träffa mig. Och räknar ner tills de gångerna
då jag får träffa frånvarande Damgiano, som får mig att
finna nya höjder på vad kärlek är. Varenda dag.



En av de få bilderna som togs i helgen, pga en ihågkommen kamera,
men ett glömt minneskort.

Jag ser seriös ut, blodigt allvar är vad jag vill kalla det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0