It's not you it's me.

Nu är våra frisörlektioner över.
Aldrig mer kommer vi sucka och stöna över permanent,
aldrig mer kommer vi ta kunder i salong skönheten,
aldrig mer kommer vi sitta och fördriva tid i fåtöljerna.
Inga fler fejkade sjukanmälningar,
inga fler förseningar med dåliga bortförklaringar.
Helvete, nu blir jag ju sentimental.

EGENTLIGEN så tycker jag ju faktiskt om skolan.
Iallafall nu när jag märker att den tiden snart är förbi.
Sen är det till att bli vuxen och jobba och skaffa ungar,
gå i pension och plocka svamp.

Tycker ni att det är dags att ta bort snöflingorna kanske?
Det tycker inte jag.

Why can't it be the way it was.

Det här är alltså min sista skolvecka någonsin, never ever again liksom.
2 lektioner kvar och en jävla massa plugg, tro det eller ej.
Jag hade glömt bort hur det var att lämna in arbeten och rapporter,
blir lätt så då man går en praktisk linje kan jag tänka mig.
Men här sitter jag, trött i huvudet och på uruselt humör med ett
häfte om psykologiska inlärningsblaablablaaaaaaaaaa.
Det hjälper liitegrann om jag tänker på att det är det sista jag måste göra.

2 veckor kvar tills vi drar till turkiet också, 15 dagar.
Jag är en jävel på att räkna dagar ska ni veta, 39 dagar kvar till studenten,
31 dagar kvar till mösspåtagningsfesten (som kommer bli killing!).
De här sista dagarna glider ur mina fingrar i samma takt som sand.

Kanske, KANSKE kan jag ge upp pluggandet för några minuter (timmar),
och se på svenska hollywoodfruar.

RSS 2.0