Power.

Jaha, då var det dags igen.
Ligger hemma under täcket med en huvudvärk värre än döden.
Var på jobbet igår och allt kändes okej, fram tills vid lunch då jag kände spänningar i huvudet. Uthärdade dagen och var illamående när jag kom hem. Tänkte dock inte mer på det förrän då jag hade klivit upp klockan sex imorse och höll på att svimma. Jag hatar att vara hemma såhär, det känns dumt och riktigt oprofessionellt eller vad man ska kalla det. Men vad kan jag göra? Det värsta som finns är att sitta på jobbet och inte veta vart man ska ta vägen för att man mår dåligt. Usch. Måste för det första kolla upp synen. Känns som att det är den som skulle kunna ge mig en här huvudvärken..

So hard.

Jaha, då var man 20 år då.
Bara 10 år kvar tills 30. 
Tungt.

Jag har spenderat denna vackra dag i sängen med mig själv endast.
Febern har kommit och attackerat mig, så jävla klart att den har.
Just my luck, jag trodde jag hade kommit över dessa sjuka dagar.
Nu vill jag bara att min karl ska komma hem och uppvakta mig,
gärna med marängswiss, fast förresten. Jag var inte sugen.......
Fuck this, imorgon vill jag ju ut och röja!

That's enough.

I mitt liv så har jag haft tur, innan år 2010 hade jag inte varit på en enda begravning, jag hade aldrig behövt känna sorgen som finns när någon närstående går bort. Det känns som att jag blir spottad i ansiktet för att jag inte var tillräckligt tacksam för det. Iår har jag tagit farväl av min morfar och min vän Niklas.
Igår hände det igen, en alldeles för bra människa försvann ifrån oss.
Ännu en bilolycka fick förstöra för så många inom loppet av några sekunder.
Michael Morén, vila i ljuvaste frid nu. Vi skulle så gärna vilja ha dig kvar. ♥
Jag tänker på Malin och blir ännu mer utom mig av sorg, hennes fina kille, hennes stora kärlek. Den människan hon har spenderat så jävla många år med.
Kan någon bara berätta vart rättvisan har tagit vägen?
Fan ta den här jävla världen.
http://op.se/ostersund/1.2340371-37-aring-omkom-efter-svar-bilkrasch

Somliga ljus brinner aldrig ut.

Är inte "somliga" ett riktigt konstigt ord? Eller är det bara jag som kan stirra mig blind och förundras över hur underligt något kan se ut då man väl skriver ordet?
Idag är det torsdag och precis en vecka tills jag blir vuxen. Jag anser nämligen att när man blir 20 så går man över från att vara ungdom, sen att vissa tycker att det är 21 är bara weird. Men ändå bra, för då får man betala mindre. Jag ska nu se hur länge jag kan åka buss på barnbiljett, egentligen får jag bara det en vecka till men med mitt ungdomliga utseende lär jag kunna åka för 10 kronor i fem år till, haha.
Just nu har jag min fina älskade vän ChunkydipochSalsasås här, min underbara lilla tjej. Jag önskar att hon kunde bo här med oss hela tiden, men det blir lite svårt då varken jag eller Damgiano hinner hem på lunchen för att rasta henne. Men idag tyckte jag mamma var värd en paus från de eviga promenaderna så jag gick och hämtade hundskrället, får ta och lämna tillbaka henne imorgon. För imorgon åker jag äntligen till Sundsvall och inviger hockeysäsongen, sjukt kul! Och sjuuukt kul att träffa familjen igen, har inte varit där sedan i juli.

Jag väntar otåligt på att min onepice ska komma, det har snart gått två veckor och det känns inte okej alls. Idag skulle det ha varit underbart att dressa ner sig i den. Kom nämligen hem dyngsur efter en 45 minuters promenad i hällande regn. Usch för hösten, ge mig vinter och sen fort som fan sommar igen!
Damme står och diskar i köket, vilken jävla pli jag har fått på honom!

Save the day.

Gaaalet trött.
Hela den här veckan har jag varit på jobbet klockan 06:45.
Det är en jävla bedrift ska ni veta, när jag kommer hem så är jag en zombie.
Men inte idag! För idag mötte jag Damgiano på stan och käkade kebab innan vi satt oss och mös på bion. "I rymden finns inga känslor". Sjukt rolig, jag vill också ha aspbergers! Sjukt smarta människor det finns.
Sitter och halvtittar på valdebatten, jag tror att jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på nu. Skönt att veta.

Every day i'm alive in the city.

Idag kom framtiden på tal i våran lilla etta.
Det är inget vi normalt brukar prata om sådär, utan mest ta för given.
Men idag frågade min käresta om jag skulle kunna tänka mig att flytta ut på glesbygden senare i livet.
-Ursäkta vad menar du nu? Vad menar du med glesbygden? Frågade jag försiktigt.
-Jamen typ Ammer (förort (!!!!) till hammarstrand)
Hur i hela helvetet kan det ens vara en fråga? Den ENDA anledningen till att jag NÅGONSIN skulle kunna bo mer än 5 mil ifrån närmaste stad skulle vara att jag oturligt nog råkade vara född i en liten skitby. Men nu är det inte så, och därav ser jag ingen som helst anledning till att bosätta mig i den såkallade glesbygden.
Jag skulle gärna bygga upp ett flashigt hus någon mil utanför stan, t.ex på annersia, rödön, dvärsätt eller liknande. Att ha närhet till vatten, skog och även till stan är som en dröm för mig, det är klart att man ska ha det så. Men det ska alltså vara så nära till stan så att det inte tar mer än 20 minuter att åka in med bil, det ska vara så nära så att man kan jobba i stan och en superbra bussförbindelse dit.
Jag förstår inte vad man inte kan få då man bor på landet (fast ändå vid stan), jämfört med landet (långt bort i ingenstans dit det inte ens går bussar på helgerna).
Hur kan man välja en inskränkt by där alla känner alla, där killarna på 25 år fortfarande bor hemma och dejtar 14-åriga tjejer som tycker det är döcoolt,
där dessa 14-åriga tjejer inte har något bättre för sig än att bli på smällen och leva på bidrag resten av livet.
Okej, hej fördomar mot små byar men jag fattar inte grejen. Är ni rädda för städer? Är ni rädda för att se nya ansikten varje dag? Är det hemskt med bussar som går var tionde minut? Äh, jag blir bara upprörd. Till landet ska jag inte, tro på mina ord.


I believe in you.

Fan vilken fin måndag, vilket humör jag har varit på!
Jag kan inte minnas sist jag var så glad på den tråkigaste dagen i veckan.
Min älskade har blitt sjuk, så både han och jag sov uruselt inatt, han snarkade så jävla hemskt pga täppt näsa men jag hade inte hjärta att väcka honom. Så nu är jag dödstrött och ska snart släcka.
Jag lagade spagettilåda idag och herre min skapare vad gott det blev! Min nya favoriträtt kan jag nästan lova. Första gången jag är riktigt stolt över mina prestationer i köket.
Peace out.

Life's a hell of a ride.

Ja då var det en vecka kvar till valet.
Jag gillar inte dessa valtider alls,
då jag tycker att det blir en massa onödig hysteri över allting.
Speciellt över sverigedemokraterna. Till skillnad från många andra så hyser jag inte ett sånt enormt agg mot dom. Jag kommer inte rösta på dom och gillar inte deras politik men kan tycka att de har en poäng i vissa saker dom säger. Jag anser att sverige just nu tar emot fler invandrare än vad vi kan hantera, det finns ingen mening i att ta hit folk i överflöd om man inte kan hjälpa de som kommer hit. Istället så borde man satsa på att skapa en bättre tillvaro för de invandrare som vi redan har här. Med det menar jag inte att jag tycker att sverige ska stoppa invandringen helt, utan bara öppna ögonen och se vad vi kan göra för de människor som har valt att komma till sverige. Dessutom så ska detta faktiskt vara ett demokratiskt land, vilket betyder att folk som vill rösta på SD ska få göra det.
UTAN en massa hysteri hit och dit.

It's so hard to get old.

Jag gruvade mig inför helgen men den har blivit riktigt mysig,
har fått umgåtts med mina fina killar axel och felix.
Det blir alldeles för lite sånt numera, skämmes!
Jag är annars helt överlycklig över att jag har ännu en sovmorgon att avnjuta,
blir så totalt utpumpad under veckorna så att det inte är sant.
Bara den grejen att jag inte har diskat sen damgiano diskade sist,
för 10 dagar sedan. Har tänkt att ta reda på den skiten imorgon då det nu har börjat lukta hemskt illa i lägenheten. Slår vad om att det är en tallrik med matrester längst under i diskhögen. Inget att stressa upp sig för, nu ska jag sova och sova och sova.
Godnatt mina älskade!

I love all your sounds.

Idag har jag inget vettigt alls att skriva, nu när jag tänker efter har jag nog aldrig något vettigt att få ur mig men det lyckas ju bli inlägg ändå, så wtf.
Idag drar två av mina vänner iväg på tågluff, de ska åka runt i europa tyskland till italien och frankrike, jag är övertygad om att de kommer ha riktigt jävla kul. Jag har alltid tänkt att tågluff inte är något för mig, jag tror att alla dessa timmar man spenderar i en liten tågkupé kommer att ta kål på mig och min rastlöshet. Men jag längtar tills Maria och Linn kommer hem så jag får höra hur det var. Vem vet, kanske är det den ultimata resan för mig?

Halva veckan har gått och imorgon kommer min fina hem, han har lovat att finmiddag ska stå på bordet då jag kommer hem från jobbet. Något ska väl vara bra med hans hemkomst med. Vi har myskvällar på torsdagar då vi gör lite finare mat och MYSER, just för att vi inte ses på helgerna. Tycker det är en helt okej vana.

No more waking up to innocence.

Tre dagar kvar till helgen.
Det var längesen jag längtade efter dessa lediga dagar så mycket, känner mig hjärndöd på jobbet och förlamad när jag väl kommer hem. Jag har så mycket disk att diska, sist någon rörde diskborsten var i torsdags. Jag har nytvättade kläder slängda i fåtöljen för att jag inte orkar hänga in dom i garderoben. Det finns ju trots allt så mycket roligare saker att göra, idag slingade jag håret hos Maria och sen gick vi ut och åt, det var ju bra mycket trevligare än att städa skulle jag vilja påstå. Jag lovade mig själv att lägga mig tidigt ikväll, så jag bör släcka ner och försöka sova redan nu. Kan fortfarande inte sova bra med hela sängen för mig själv. Jävla skit.

It's gonna take a long time to love.

Med total sömnbrist inatt så har jag en riktigt bra ursäkt till att vara dödstrött. Det är konstigt hur lätt man vänjer sig vid att sova med någon, att sova ensam efter det är nästintill omöjligt. Hoppas dock på en ordentlig nattsömn inatt.

Fick ett sms av min lilla jägare strax efter 7 imorse. Då hade han skjutit sin första älg och jag spelade riktigt imponerad samtidigt som jag i mitt stilla sinne funderade över vad i helvete som är så viktigt med den här jävla älgjakten. Vad är det som gör folk att folk hellre sitter still i en fuktig, kall skog i flera veckor, än åker till utlandet och njuter av värmen? Vad är det för fel på dessa människor då deras största intresse är att döda? Jag vill absolut inte låta som någon djurvän av något slag, jag gillar bara hundar. Men ändå, liite sjukt måste ni hålla med om att det är?
Nu spelar det faktiskt ingen roll att jag är en äkta betongunge, för även om jag hade varit ett litet skogstroll som växt upp med kossor och tygblöjor så hade jag inte tänkt annorlunda. Nu sitter ni och tänker att jag och min pojkvän är rätt olika varandra, ni kanske till och med undrar om vi egentligen passar för varandra..
Nee, det gör vi nog inte, men vi kompletterar varandra jävligt bra hur som helst.

Now I'm numb as hell and I can't feel a thing.

Otroligt nog så känns kommande vecka riktigt lockande,
allt utom att stiga upp klockan 6.
Nya saker på jobbet och en massa fina människor att träffa.
Woopwoop, kanske staden inte var så död som jag trodde?
Sen så meddelade min man idag att han kommer hem redan på torsdag istället för på söndag, så nu har jag stålsatt mig helt i onödan. Men jag kan inte klaga, det är snart min födelsedag, och julafton. KUL.

One piece.

Efter flera veckors trånande så har jag gett efter,
på facebook uppmärksammade jag dom för första gången och det är svårt att inte ha en åsikt om dessa så kallade jumpsuits. Antingen så älskar man dom eller så hatar man dom. Jag kan säga det att jag tycker verkligen inte att detta är bland det snyggaste som världen har skådat, men definitivt något av det skönaste.
Det som är lite halvsynd är att dessa har blivit ett såkallat fjortisplagg här i Sweden, just för att många bloggare var snabba med att bli sponsrade, men i hemlandet Norway så är det vanligt bland alla, speciellt bland skatare enligt en säker källa.
Well well, det är typ 2 veckors leveranstid så det är väl bara till att vänta.
En födelsedagspresent till mig själv blev det helt enkelt.

Out of breath.

Jag har blivit lämnad ensam i stan, alldeles för länge.
1,5 vecka får jag lov att bo helt själv, till min stora förtvivlan.
Jag är inte riktigt skapad för att vara ensam, inte på långa vägar.
Jag gör allt för att undvika det och kommer förmodligen att fortsätta bete mig på det här sättet ända tills jag har lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap. Vilket egentligen betyder att jag bör träna på att möta ensamheten.

Jag hade en fin pratstund med en vän igår, om man kan kalla det pratstund ens. Men mycket fick jag ur mig och många bra svar fick jag tillbaka.
Tack vare igår så har jag tagit ett beslut. Jag ska släppa allt som ligger och tynger ner mig, släppa det och aldrig mer ta upp det. Jag ska må bra, vara glad och skratta för det förtjänar jag att göra. Det vet jag innerst inne, lika väl som jag vet att en liten jävla tjej  (som - i brist på självförtroende/uppmärksamhet -  särar på benen för varje kille som sneglar åt hennes håll)  inte ska bidra till att jag mår dåligt.
Mina vänner. Det var sista gången jag la energi på något sånt här skit.
Istället,
One life - live it.
One love - love it.

Love killer.

Det behövs inte mycket för att jag ska bli sur numera,
och varje gång jag blir sur så kommer alla ovälkomna tankar tillbaka.
Är det såhär jag ska behöva ha det i fortsättningen?

RSS 2.0