Out of breath.
Jag har blivit lämnad ensam i stan, alldeles för länge.
1,5 vecka får jag lov att bo helt själv, till min stora förtvivlan.
Jag är inte riktigt skapad för att vara ensam, inte på långa vägar.
Jag gör allt för att undvika det och kommer förmodligen att fortsätta bete mig på det här sättet ända tills jag har lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap. Vilket egentligen betyder att jag bör träna på att möta ensamheten.
Jag hade en fin pratstund med en vän igår, om man kan kalla det pratstund ens. Men mycket fick jag ur mig och många bra svar fick jag tillbaka.
Tack vare igår så har jag tagit ett beslut. Jag ska släppa allt som ligger och tynger ner mig, släppa det och aldrig mer ta upp det. Jag ska må bra, vara glad och skratta för det förtjänar jag att göra. Det vet jag innerst inne, lika väl som jag vet att en liten jävla tjej (som - i brist på självförtroende/uppmärksamhet - särar på benen för varje kille som sneglar åt hennes håll) inte ska bidra till att jag mår dåligt.
Mina vänner. Det var sista gången jag la energi på något sånt här skit.
Istället,
One life - live it.
One love - love it.
Kommentarer
Postat av: matilda
och dom gångerna då du känner att enda sättet att få ur dig det onda kan du Alltid ringa mig och prata, skrika, gråta eller skratta <3
Trackback
