Climb to the top.

Yran är över, över, över.
Och lika bra är väl kanske det, jag var helt slut igår.
Still is, kanske jag ska säga.

Jag ångrar inte en sekund att jag gick alla dagar,
trots lite misstag så har det varit den bästa yran på länge.
Men på något sätt så känns det som den sista,
jag undrar varför, kan faktiskt inte klura ut hur det kommer sig.
Kanske har jag börjat växa ifrån hela grejen, who knows?
Jag känner mig gammal, på mina snart hela 19 år.

Så gammal, så jag funderar på att säga godnatt.
Innan 22, jag riktigt känner hur kroppen börjar tvina.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0